En dag med vackert väder, men alltför varmt och torrt gjorde det till en tung dag för vandring.
Dagen efter att pappa varit på besök blev enligt svensk standard en fin dag. Solen sken. Myggen höll sig borta. Förvånansvärt många hade dröjt sig kvar i sina stugor efter kristi himmelfärdshelgen och påtade i trädgårdarna. En dag då jag i vanliga fall sitter på kontoret och ser ut genom fönstret samtidigt som jag önskar att jag var på långtur.
Jag har tidigare skrivit om mina Barney Stinson stunder. Detta var INTE en dag då jag hela tiden tänkte ”My life is awesome”.
Det var vidrigt.
Svetten rann nedför kroppen när jag gick över öppna fält i solen. Sockor hade tvättats på morgonen, det tar förvånansvärt lång tid att torka sockor på ryggsäcken, även en solig dag. Jag kunde därför inte byta när sockorna blev våta av svett. Jag har fått våteksem på vaderna efter de fuktiga sockorna. Jag hade fått ont i en fot. Tekniska problem gjorde att jag inte kunde uppdatera bloggen. Dålig tillgång till vatten, felbedömningar i var jag kunde fylla vattenflaskan och hur mycket jag behövde gjorde att jag i perioder var tvungen att spara.
Jag hade planerat att gå en bestämd distans, både med tanke på att maten började ta slut och för att hitta vatten. När jag bestämmer mig för att gå till något speciellt ställe vill jag gärna få vandringen ”överstökad”, trots att dagen blir betydligt bättre om man tar några timmars siesta mitt på dagen. Envist gick jag vidare.
Allé vid Tureholms slott. Härligt med skugga.
Varför har jag så hög tröskel för att knacka på i ett hus och be om att få några liter vatten? Ingen aning. Det är inte direkt så att jag är ute på en Göran-Kropp-expedition och ska klara mig utan hjälp utifrån. Bristen på rent vatten beror dessutom på att det både är mycket jordbruk och människor i Sörmland. Om Sörmland varit vildmark och jag gett mig ut för att klara mig på naturens villkor hade jag haft god tillgång till vatten större delen av dagen.
Sett bort i från dagar då jag gått ovanligt långt var detta den tyngsta dagen på många år. Antingen är Sörmlandsleden brutal, eller så har jag bara gett mig ut på mesiga turer de sista åren.
Jag läste en intervju med en långdistanslöpare som gav tips om mental träning. Han tänkte inte på att komma över mållinjen när han sprang, han hade fokuset 50 meter framåt. Mållinjen fokuserade han på först i sista kurvan. Jag fokuserade på bäcken där jag hoppades hitta vatten först när det var 400 meter kvar. Skulle det inte vara vatten där var alternativet att gå två kilometer ytterligare till ännu en eventuellt uttorkad bäck, inga hus däremellan där jag kunde få hjälp. Vattenflaskan var tom.
Det fanns vatten i bäcken. Tittade man riktigt noga såg man att det rann, som är ett av mina krav för att klassa vattnet som rent. Det fick duga i dag, även om det inte varit tillfredsställande om en bäck med porlande, klart vatten funnits lite längre bort.
Jag la från mig ryggsäcken på första någorlunda jämna fläck utan taggbuskar, trots att jag vet att man kan hitta ett betydligt bättre ställe om man ser sig om lite.
Jag ska aldrig mer sitta inne på ett kontor en solig dagg och önska att jag var på långtur. Det kan jag göra molniga dagar när det blåser kyliga vindar.
Tureholms slott
Vass i en mörk sjö.
När man inte har utsikt över stora områden måste man nöja sig med det man trots allt har när man är sugen på att fotografera i solnedgången.