En långhelg med fotografering av renar gav resultat. Flera flockar, bland annat en på flera hundra djur visade upp sig på sin bästa sida.
Senaste helgen var det dags för ännu ett försök att få bilder av renar med höstfärger, denna gången lyckades det bättre. Jag tog ledigt på fredagen, packade och gav mig ut på morgonen. Jag körde ut på fjället och hann inte ens parkera bilen innan det dök upp en flock på ett trettital djur som betade intill vägen. Jag borde ha tänkt på att ha kameran i bilen, inte nedpackad i ryggsäcken i bagageluckan. Bilen parkerades, teleobjektiv och kamera kom fram och så ställde jag mig vid bilen och fotade. Jag stod där en bra stund medans de fortsatta att beta renlav innan de gick över vägen och ut över fjället.
Jag packade om ryggsäcken och gick försiktigt efter dem. Det tog inte lång tid innan de återigen dök upp och jag kunde gå närmare. Jag låg bakom en sten i minst en timme och såg när de betade, stångades och jagade varandra. Så gick de vidare en bit, stannade och försvann vidare långt ut på fjället. Jag gick efter men kunde inte hitta dem. Returen till bilen där jag hade det mesta av packning trodde jag skulle bli händelselös, men i en sänka hittade jag ännu en flock, denna gång på många hundra individer.
Höstfärgerna var det i alla fall inget fel på under resan ut på fjället, men skulle jag hitta renar?
När jag kom närmare storflocken så jag kunde se mer av beteendet slog det mig fick jag en känsla för dessa djur som lever en tynande tillvaro. En gång i tiden var det stora flockar som levde fjällområdena i Skandinavien och ned i Europa. Likt flockar med gnuer i Afrika och bison i Amerika strövade de över stora områden för att hitta bete. Nu har vägar och andra ingrepp inhägnat renarna i några få små populationer i Norge. Den i Rendalen försvann, men återinfördes av markägarna som har en äganderätt på dem och säljer jaktkort.
Jag var mycket spänd på om bilderna kunde användas eller om det var för långt avstånd, men jag fick vänta med att se på dem på en bra skärm. Jag hade två dagar kvar med fotografering innan det var dags att åka hem.
Jag hade inte ens stannat bilen innan de första renarna dök upp.
Lite stångande måste man räkna med så här års.
Bäst att passa sig för storbocken.
Som sagt, bäst att passa sig.
I gamla dagar ledde man in renarna i passet som man ser i bilden, de gick förbi en cirkel av stenar där några bågskyttar låg gömda. Bakom ännu en stenmur som spärrade av passet längre in var det ännu flera jägare som skjöt mot dem när de kom så de drevs tillbaka till stencirkeln där de blev beskjutna på nytt. Så kunde de drivas fram och tillbaka till dess att pilarna eller djuren tog slut.
Inte bara renar att fotografera en dag som detta.
På väg tillbaka till lägret.
