Medvind och solnedgångar. Två saker många seglare förknippar med det goda liv.
Det var bra medvind i några dagar. Med ett segel på varje sida, genuan hölls ute med spinnakerbom, kom jag upp i hastigheter jag inte sett på GPSen tidigare. Det säger inte så mycket eftersom jag sällan ser hur snabbt jag seglar.
Vid Gulen finns en vindlande vik där jag försökte hitta en plats att ankra. Det var inte lätt. På de flesta platserna var det för djupt. Där det var tillräckligt grunt var det för trångt. Om naturen inte satte begränsningar var det kablar eller rör på bottdn som jag inte ville fastna i.
Landskapet vid Gulen.
Till slut hittade jag en vik som passade. Där skulle jag ligga en stund. Det väntade toppturer och fotografering i solnedgången.
En av kvällarna när jag stod på en klippa och blickade ut över havet där solen nyligen gått ned kom en säl fram. Den var uppe tillräckligt länge för att jag skulle kunna ta några bilder på långt avstånd. När den dök gick jag närmare och satte mig på en udde. Jag hade ingen aning om på vilken sida den skulle komma fram nästa gång, det var därför svårt att gömma sig.
Efter några minuter hörde jag en kraftig utandning. Jag vände mig om. Den såg på mig från bara några tiotals meters avstånd. Det var helt tydligt att den sett mig. Vi såg en stund på varandra innan jag lyfte kameran. Så fort jag rörde mig försvann den med ett stort plask.
Det tog inte lång tid innan nyfikenheten övervann rädslan och den kom återigen upp en bit bort. För att inte göra mer rörelser än nödvändigt försökte jag hitta den genom att se på kamerans display istället för genom sökaren.
Efter att han iaktagit mig en kort stund dök den ned igen. Sökandet efter mat fortsatte på andra sidan viken. Jag fick nöja mig med bilder på längre avstånd.
En av få blommor så här års vid havsbandet.
Sista solljuset
Sälen dök upp på långt avstånd, men blev betydligt försiktigare när jag var närmare.