Enligt väderleksrapporten skulle det vara svaga vindar dagen efter kulingen. Det visade sig snabbt att det inte stämde.
Jag lät jollen vara på släp, det är i vägen när jag tar upp ankaret och jag bestämde mig för att ta mig ut ur viken utan motor. Med de svaga vindar som väntades skulle det inte vara något popblem att bogsera. Jag hade inte kommit långt ur viken när jag insåg att det blåste mer än väderleksrapporten förutspått. Mycket mer.
Havssula
Genuan skotades hem, jag gick upp mot vinden pch skotade ut bommen för att hissa storseglet med ett rev.
När jag kom längre ut från land var det stora vågor och kraftigare vind. Jollen lättade när den var på en vågtopp och vindem friskade i. Inget väder för bogsering av jolle. Jag bestämde mig för att åka in i nästa vik och ta upp den i skydd bakom bergen.
På avstånd såg jag att det var helt lugnt i viken. Jag började fundera på om jag verkligen skulle få mer ut av dagen av att kryssa i branta vågor än att kasta ankar pch ta en tur.
Valet var enkelt när jag seglar utan större tidspress.
Jollen fick ligga i vattnet, istället togs seglen ned när jag kommit in i viken. En man kom förbi i en båt pch undrade om jag tänkte ankra. Han tipsade om den bästa delen av viken, ett ställe dit jag inte trodde jag skulle komma med en segelbåt.
Det var inte många båtbredder i passagen jag skulle genom, utan någon siffra som visade djup hade jag trott det var för grunt. Norska sjökort är inte så detaljerade i vikar. De har däremot med varje sten på 100 meters djup.
Mannen kom förbi lite senare för att se så jag hittat bästa stället att ankra och sett var jag kunde fylla på vatten.
När båten låg trygt ankrad var det dags att ge sig ut på tur. Dagen blev bra, även om jag bara kom någon sjömil vidare längs kusten.
Det när något speciellt med trånga ankringsvikar med höga fjäll runt. Kanske är det på grund av att man får en känsla av trygghet.
Utsikt på turen.
