
Framme på Färöarna
Färöarna är inte stort. Det gäller inte minst Sandur.
Färöarna är inte stort. Det gäller inte minst Sandur.
Väntan på vind kan kännas lång, speciellt på natten.
Efter några dagar till sjöss blev det dags att sätta fötterna på solid mark igen.
Stiltje kan vara frustrerande, men den kan utnyttjas till något förnuftigt.
Delar av Nordsjön är industriområden. Inte minst den delen vi skulle genom.
Ny besättning är ombord och vi är redo att segla ut till havs.
Vatten kan ge storslagna naturupplevelser, även i trånga utrymmen.
Svanar kan vara aggressiva, men även läras upp som en hund.
Sista tiden har det varit varmt och soligt, men ofta för svaga vindar för att kunna segla.
När ankaret släpps ned mot botten kan man aldrig vara helt säker på om det kommer upp igen. Eller hur svårt det ska vara att få upp det.
Ørland har Norges största flygbas, men är också en av de viktigaste platserna för andra flygande individer.
Turen fortsätter längs norska kusten.
Ibland börjar man se tillbaka på tidigare turer och tänka på vad som varit de bästa ögonblicken. En utter fick mig att börja tänka på mina bästa möten med djur.
Väderprognoser kan vara exakta. Andra gånger förstår man inte hur meteorologerna gör för att få så fel. Kanske är det Ryssland som ligger bakom.
En del dagar till sjöss är bättre än andra. Dagen jag seglade vidare efter att ha lämnat av Mishakian var inte en av de bättre.
Segling längs norska kusten kan vara en kall upplevelse. Alltför kall om man är van vid betydligt varmare breddgrader.
Vid Trondheim skulle jag bland annat plocka upp nästa besättningsedlem, Mishakian. Planen var att segla norrut och stanna på många platser för att fotografera.
Ligger man med sidan mot en brygga är det bra att se på väderleksrapporten. Blir det hårt väder in mot bryggan kan man få problem. Hade jag inte vetat det när jag kom till Trondheim så hade jag i alla fall kännt till det nu.